Det enda jag vet helt säkert är att jag någon gång kommer att dö. Mina lungor kommer att sluta ventileras av luft, och mitt hjärta kommer att sluta pumpa. Det kanske skapar ångest, men det ligger något viktigt i förhållandet till döden - till slutet av något som just nu pågår. Kanske finns det en skatt här - en nyckel till livet i förhållningssättet till slutet av det? Längtan efter att upptäcka varje ögonblick som det enda och sista.Varför är vi rädda för smärta? Vad gör oss så säkra på att det inte finns något vackert oemotståndligt innanför ledsenhetens slutande nötskal? Vågar inte låta bli att tro det.