Johanludvig
Johan Holmsäter
1 photo
Info
LocationMariefred
Gubbarnas revansch 
March 4, 2009
Jag möter honom på väg till GIH där han skall konditionstestas innan han ger sig ut på sin 200-milavandring från syd till norr. Iklädd en tuff brandgul vindjacka, proffsiga jogging eller vandrarskor och vindbrallor. På ryggen det lilla han skall bära med sig i en tight ryggsäck. Tufft halvskäggig. Klädsamt eftersom han skall vandra tillsammans med en lika karaktärsstark följeslagare som honom själv, Robert Aschberg.
 
I morgon fredag börjar de sin marsch från Ystad till Haparanda. 2 mil om dagen. Nej det är inte de troendes Canossavandring eller pilgrimstur till Santiago de la Compostela.
Nej det här är killarnas svar på tjejernas syfte med sin 1.6 miljonersklubb. Under 3 månader skall de avverka de 200 milen norröver till fots, bo enkelt med tak över huvudet och samtidigt rapportera om sina upplevelser och vedermödor i FM Rixradion kanal 5. Syftet är att sätta männens tabubelagda sjukdom prostatacancer i fokus. De tänker samtidigt mana till människors omtanke om denna utsatta grupp och förmå dem att sätta in slant på ett insamlingskonto till stöd för forskning och vård av prostatacancerpatienter. Märkt ”Gubbarnas revansch”.  Under sin färd genom Sverige kommer dagligen denna fråga att ges utrymme i Rix Radions kanal 5. Intervjuer och berättelser varvade med fakta skall hjälpa oss att skapa förståelse för denna männens stora lidande på ålderns höst.
80% av alla män bär spår på prostatacancer vid sin död. Sjukdomen som är smygande och långdragen börjar hos män redan vid 50-årsåldern eller senare och slutar ofta med en långdraget lidande och död i skelettcancer och metastaser i hela kroppen. Killarna återvänder ofta till blöjstadiet, något man vare sig trivs med eller klarar att bära med självkänsla och självförtroende i behåll. Manligheten försvinner och med den även erektionen och allt vad till denna egenskap hör. Killar som Kjell Olof Feldt, Tumba Johansson och Bert Karlsson har med sitt stora civilkurage och starka engagemang givit denna dolda sjukdom ett ansikte. Tufft och starkt - vår tids hjältar i machovärlden. 
Gert och Robert sällar sig nu till denna tuffa skara och börjar nu sin vandring från syd till norr och med den tar de även våren med sig norröver och rapporterar om allt utefter vägen. Människor kan möta upp, vandra med, diskutera och bryta de monotona vandringsrutterna utefter Sveriges landsvägar. Nej de kommer inte att vandra E4:an utan gå andra mindre vägar. Inte heller passera Stockholm utan snarare snedda förbi Enköping på sin vandring norröver.
De räknar med att nå Haparanda till Svenska Nationaldagen den 6 juni. Förhoppningsvis får de mycket uppmärksamhet under sin färd från media, människor i allmänhet, olika institutioner mm.
Vi lite äldre killar upptäcker nu plötsligt att många av våra kamrater i vår omgivning drabbas av denna sjukdom. De har svårt att tala med oss om den och lider helvetes kval i umgängeskretsar och säkert även där hemma i sovrummet. 
Vi måste göra den tydlig våga börja tala om sjukdomen, kolla oss i god tid, inte dra ut på ångesten utan våga möta symptomen i god tid och hinna göra något åt den. Men då måste sjukvården även möta våra behov och krav. Det gör den inte idag och där måste förändring äga rum. Det slåss Gert och Robban för på sin vandring. De ställer upp, får sina fotblåsor, skavsår, värkande leder och ryggar, men vill att många nu ger sin röst och stöd till denna dolda folksjukdom så vi får till en förändring i rätt riktning.
-       Även en tusenmilavandring börjar med första steget” är ett kinesiskt ordspråk. Lycka till ni mandom mod och morske män.
Den goda skolan – Scuola Bona 
March 2, 2009
Skolans uppgift är att förbereda oss för livet. Kort sagt ge oss en grundläggande livskompetens och se till att vi kan utveckla våra personliga egenskaper och färdigheter efter våra egna förutsättningar. Förbereda oss för arbetslivet och livet i stort.
 
När jag ser skolans verksamhet idag blir jag bekymrad. När jag ser skolans kunder blir jag än mer bekymrad. När jag ser dess intressenters agerande så blir jag nästan förtvivlad. Om allt detta skulle jag kunna författa kilometertjocka skrifter, men i korthet vill jag nu bara ägna mig åt att i några strofer försöka anvisa en väg till förändring. Mycket är som tur är på väg att förbättras. De goda exemplens makt tar mark. Goda vanor som etableras förskjuter de dåliga. Många av våra nyetablerade friskolor under det senaste decenniet har bidragit i stor utsträckning till utveckling och kunskapshöjning hos stora elevskaror. Montessori, Viktor Rydberg och allt vad den nu än heter har säkert påverkat de kommunala skolorna att försöka höja sin kvalitet. Men när det gäller hälsa skulle jag allmänt vilja se några större ingrepp.
Viktigt är att vi höjer skolans och lärarnas renome´och kvalitet. Läraryrket måste få tillbaka sin status på samma sätt som förr med välbetalda kunskapsbärare. Jag ställer mig frågan – och lämnar förslag!
Varför skall barn ha skolskjuts i åldern 7-18 år för sträckor under 10 km? Hur mycket kostar en skolbuss per år? Vad kunde dessa miljoner i besparing för bara en buss istället kunna åstadkomma? Skulle skolmaten kunna förbättras eller ngt annat? Argument: Det tar inte mer än en halvtimma i vardera riktningen att cykla en mil. Anlägg skyddade cykelbanor utmed trafikerade vägar så att alla kan ta sig till skolan säkert. Detta är för många barn kanske enda gången de rör sig under en dag. Lägg ner majoriteten av skolskjutsar för barn med sträckor under 10 km eller reglera det med avgifter för elevernas föräldrar med vanlig taxitaxa. Eller praktisera i alla kommuner de nya ”Gåbussarna/tågen” där kamraterna hämtar upp varandra efter skolvägen . Organisera dem med skola och föräldraförening.
Varför ställer man inte krav på hälsa, vitalitet och välbefinnande som en kompetensegenskap från skolans sida? Den behövs i nästa led när ungdomarna möter sina framtida arbetsgivare. Inför ett omdöme kring hälsa och livsstilskompetens som inbegriper frågor och egenskaper som samarbetsförmåga, kamratskap, frisk, sund, vital mm och ställ dem i relation till social och emotionell kompetens.
Varför skall barn lämna skolan tidigt under dagen på ojämna tider, ofta med läxor i mängder utan stöd från något håll? Skoltid var förr 8-17. 1970-talets förslag om en SIA skola talade om skolans inre arbete och en arena där man med olika aktiviteter skulle behålla barnen i skolan till 17.00. Såväl yngre elever som äldre. Ett sådant förslag innebär att eleverna redan i skolan gör sina läxor och har tillgång till läxstöd. Vidare ställer skolan upp med sina fritidsmöjligheter så att alla barn kan få sina fysiska behov tillgodosedda, vilket innebär att föräldrar senare inte tvingas skjutsa omkring sina barn till mängder av aktiviteter. Det blir harmoni hemma och avlastar familjen. Detta gäller naturligtvis alla andra kulturella intressen som musik, slöjd och snickra, eller teknik, teater, måla och teckna likväl som idrott och hälsa. Där tävlingar mellan skolorna också äger rum. Kort sagt samma modell som en Amerikansk skola utomlands strukturerats för. . Det finns massor av förslag att tillägga
Varför skall barn inte få känna respekt och ta ansvar för skolan i sig? Varför skall allt bara bjudas fram utan krav på skyldigheter i lika hög grad som rättigheter? En skola slits ständigt. Självklart skulle skolkostnaderna kunna minskas om skolans elever står för skyldigheter att minska på slitaget som att dagligen städa klassrum och toaletter. Delta i bespisningsarbete och i kökslag som tillagar skolmaten i den egna skolan. Laga material som gått sönder, oavsett det gäller i jympan eller, slöjdsalen eller någon annan stans. Kort sagt lär sig ta ansvar för sin skola och uppskatta trevnad. Det finns massor av förslag.
Varför inför man inte man som ”modell Indien” 10-20 minuter meditation som ersättning för den morgonbön som annars förr ägde rum. Samma visa på sen eftermiddag. Lugnare, tryggare, mer koncentrerade och mindre splittrade ungdomar som får hälsa och självkänsla att växa. Detta minskar i sin tur mobbing och våld, okoncentration och ökar i stället prestationsförmågan och välbefinnandet och mkt mer.
Tror jag tvingas sluta här trots att min förslagsbank kan täcka en hel hårddisk. Annars hinner ajg heller inte till jympan som jag vill avsluta dagen med innan jag sätter mig på cykeln ut till Bromma för att träffa gamla goda vänner (svägerska med make och barn) tillsammans med min som Linus. Njut kvällen
Orkar dom arbeta? 
February 27, 2009
Rulltrappan är full. Mörby Centrum ligger långt ovanför oss och alla står i en enda tät rad till höger om oss få, som beslutat oss för att använda trappan som en möjlighet att väcka kroppen efter den passiva T-banesträckan från Slussen. De flesta står bara där och tittar in i sin grannes ryggtavla. Något förälskat par tar chansen till att vänslas, andra till att prata i telefon. Jag är en av få som tar tillfället i akt att väcka den slumrande kroppen och traskar alla trappstegen med mina väskor upp till trappslutet, där marken äter upp den rullande mattan och tvingar passivitisterna till att börja röra sig igen. 
Det är skönt att bejaka trötthet och få gå till sängs och sova ut efter en ansträngande dag. Efter hårt fysiskt arbete sover man djupt och lagom länge, medan jag själv oftast upplever att en stressig och fysiskt

passiv dag som kanske avlutas med en stunds slött TV-tittande, snarast upplevs nästa morgon som jag knappt besökt sängen. Jag har lärt mig att tolka mina känslor sedan barndomen. Det är oftast där allt grundläggs. Goda som dåliga. Jag är oerhört tacksam för de goda som jag tillägnat mig för de stärker min tillvaro.
 
Redan i mitten på -70-talet upplevde jag att något inte stämde överens med människors hälsa och välbefinnande. Sjukvårdsresurserna gick framförallt till äldre människor. Vi anade föga vad som komma skulle med 80-talets livsstilsbesvär och arbetsmarknadens inbillningssjuka stora antal människor. De flesta av dem blev förtidspensionerade p.g.a belastningsbesvär, oftast orsakade av monotona arbeten, och utan inflytande till förändring för den enskilde. Vår ekonomi lider idag mer än någonsin av detta kostnadstryck. Dessutom stiger antalet förtidspensionerade och de blir dessutom allt yngre. Tragiskt för den enskilde och en katastrof för samhället i stort.
I vår globaliserade värld så har förändringarna varit så stora och så snabba att den enskilde inte riktigt hunnit med. Roller, uppgifter och ansvar såg annorlunda ut förr och sedan några decennier har stora krav på snabba omställningar hos individen medfört identitetsproblem och ohälsa, och vi har fått åkommor som ser annorlunda ut än de gamla infektionssjukdomarna som man inom vården med ett patogent synsätt utbildat människor för. Är strategierna idag de rätta för att komma till rätta med dessa gigantiska problem?
Hur klarar man av alla dessa tillitssjukdomar som nu stiger fram i ljuset? Där den svåra balansgången på livets olika arenor kräver andra kompetenser än förr?! Andra kallar dem för livsstilsbesvär och menar att vår tids ohälsotal bygger på dessa sjukdomar som berör cirkulations- och rörelseapparaten men även cancerogena sjukdomar. Fler anger även att dessa orsaker även finns med bland de ökande ämnesomsättningssjukdomarna och bland demens och Parkinsonsymptomen??!!. Var har allt sin rot?
 
Jag menar att detta snarast har sin grund i vår inställning till livet i stort. Var föds dessa vanor och denna stil? Är det så att vi får sådana barn som vi förtjänar? Att barn gör som vi gör och inte som vi säger? Är det så att vi får sådana medarbetare som vi förtjänar på våra arbetsplatser? Att de uppträder som vi gör och inte som ledare och chefer säger att vi skall uppträda och hantera våra uppgifter? Är det så att våra beslutsfattare och politiker får sådana medborgare som de förtjänar? Att de uppträder på ett sådant sätt så att man tappar all respekt och känner att deras syn inte berör oss?
 
Varför beslöts 1842 om obligatorisk7-årig folkskola och att barn skulle börja anträda skolan vid just 7-års ålder? Folkbildningens betydelse förstår vi. Att prästen fick uppgiften kanske än mer. Att platsen oftast blev kyrkbacken samtidigt som befolkningen var agrar tvingade alla barn att ta sig långa sträckor till skolan. Därför beslöt man att just 7-årsgränsen var viktig med ordalydelsen: - Vid 7 års ålder har alla barn fått tillräckligt långa ben för att kunna tillryggalägga en sträcka om en mil i hvardera riktningen hvar dag”, står det i den gamla skolstadgan. Alla steg upp vid mjölkningen och gav sig i väg. Kraftfulla barn som i dag skulle betraktas som snarast undernärda i förhållande till dagens stora skaror av ungdomar med infallande knän, gamnackar, putande hängande magar och krummad rygg.
Jag ser tillbaka på min egen skolgång. Hur vi var med i alla skolmästerskap. Där skolans idrottsförening hade ett stort inflytande med starkt stöd från jympalärarna. Hur vi varje rast spelade boll eller tävlade vid gropen. Det fanns en annan syn som inte tillämpas idag.
 
När jag på 50-60-talet gick i skola så var vi inte tillåtna att cykla till skolan om vi inte hade mer än 3 km att tillryggalägga. Än mindre att ta bussen. Vid 6 km fick vi betala den själva och vid 10 km betalade kommunen busskortet. På den tiden var det bara 1% av alla pojkar som inte klarade värnpliktsmönstringen p.g.a fysisk arbetsoförmåga. Samma siffra var 1973 13%, 1995 35% och nu drygt 10 år senare så klarar inte hälften av vår ungdomar detta. Idag ser vi inga spontanaktiviteter längre. Inga barn med bara överkroppar som spelar fotboll medan det andra laget har tröjor. Man skäms för sina kroppar.
Varje år så förtidspensioneras 50-60000 människor och det blir allt vanligare ner i unga åldrar. Oftast med belastningsbesvär och utmattningsdepressioner.  Har allt detta ett samband?
 
Varför har man dragit ner på gymnastikämnet till nivån att det är frivilligt på gymnasienivå? Varför har man oftast bara 2 timmar på låg mellan och högstadium? Vad gör banen när de slutar skolan om dagarna? Finns läxstöd och aktiviteter? Hur ser skolmaten ut och formerna runt den? Hur ser en skolgård ut och hur värderas skolmiljön? Har skolan någon hälsopolicy? Uppträder lärarna som förebilder för eleverna i avseende hälsa? Hur ser skolans ledning på dessa frågor? Hur tar framför allt föräldrarna sitt ansvar för barnens hälsa och utveckling? Varför inte föra in ämnet Hälsa och Livsstilskompetens på schemat snarare än idrott och hälsa som fortfarande står för bollspel mm? Livsstilsanalfabetismen är gigantisk. Frågorna är oändliga och har engagerat mig under lång tid. I min nästa lilla tankeutvikare så kommer jag med några förslag. 
Goda vänner – alltid vänner 
February 26, 2009
Resväskan låg där på golvet. Opackad. Passet, pengarna på skrivbordet. Kläderna, necessären, reselitteraturen, hörlurarna och laddarna på sängen intill. Vittnade om att jag plötsligt gjort uppbrott mot tidigare beslut. Maskinen lyfter utan mig.
Fortfarande kändes det så otacksamt att tacka nej till födelsedagspresenten. En helt kostnadsfri vecka i alperna med allt som därtill hör. Resa i business och allt övrigt med mat, boende och liftkort. Vännerna som jag skulle få återse nere i mitt andra hemland Schweiz. Allt jag längtade efter att få hänge mig åt under en vecka låg för mina fötter. Lössnön uppe i Klosters och Lenzerheide, svängarna ner genom skogen. Skratten över ölen och den goda maten i bästa vänners lag. Ja all denna längtan som allt det jag föreställde mig gick upp i en dimma och suddades ut, men jag kände att jag tagit rätt beslut. Tack Henrik för att du bistod mig så fint i den där stunden. Tack alla vänner nere i Alplandet som stöttade upp, och sammaledes alla ni här hemma som sluter upp när man står i valet och kvalet mellan att gå den enkla vägen eller ta sig an svårigheterna och lösa dem. Det handlar om ansvar och samtidigt slippa skuldkänslor. Det handlar om kärlek och välbefinnande.
Vänskap är en kärlek som får omgivningen att växa utan egenvinning. Jag utvecklades och växte och fick ny kraft tack vare detta stöd i en tuff tillvaro. Tack Henrik, vi får en ny chans till en utflykt per duo i vår.
 
 
February 25, 2009
Var det månne de första vårtecknen som anades? Blå himmel och ljumma vindar. Mörka skitiga snösträngar närmast trottoaren. Isen försvinner och rädslan för halka och fall är som bortblåsta. Gruset träder i stället fram och man tvingas vara försiktig så att man inte uppfattar allt som halkfritt när man tar en kurva på sandtäckt trottoar eller cykelbana. Banala och triviala dagliga erfarenheter.
 
Kontrasterna är enorma. Rädslan och olusten av annat slag kröp plötsligt oanat innanför skinnet när jag igår besökte premiären på ”Konsuln” på en fullsatt Folkopera. Elektrisk atmosfär med synkrona ypperliga musiker och operasolister till ett tema som bejakar våra djupaste nedärvda medkänslor i solidaritet med de utsatta och förföljda. Ja det handlade om vår invandrarproblematik. De symboliskt reserverade platserna för Tobias Billström och Dan Eliasson stod tomma.
Där, på scen, gestaltades människor som sitter i maktens elfenbenstorn och ser ned på - inte in I, försvarslösa individer som söker trygghet, framtid med meningsfull sysselsättning och förmåga att komma till uttryck. Många av dem söker också undfly hot, våld, terror, och andra övergrepp. De i sin tur hotas av vår globaliseringsrädsla, och systemets maktfullkomliga politrucker är vår nutids skarprättare. 
Dessa maktens utövare dokumenteras nu även iklädda diplomatens immunitet i TV-serier som kompletterar bilden av maktfullhet, respektlöshet och empatisk inkompetens. Borta är flärden. Ju mer jag försjunker mig in i detta vanmaktens drama så ser jag ett allt mer karaktärslöst samhälle träda fram naket, smutsigt och befläckat med det ena övergreppet värre än det andra.
 
Samtidigt som operapjäsen pågår funderar jag. Vad händer nu med den romerska 16-åriga flickan som sänds till Kroatien med sin far? Uppväxt här och som aldrig varit på Balkan. Som inte talar språket och vars enda trygghet är att hon är medveten om att hennes far är farlig för henne och en misshandlare. Skall hon verkligen tvingas tillbaka till ett land som hon inte har någon annan anknytning till annat än att hon är romer? Barnkonventions regler respekteras heller inte av herrar  Eliasson och Billström. Än mindre nådens naturliga gåva äger de två.
 
Vad händer med alla de flickor som hotas med hedersmord och omskärelse som sänds iväg?
Det finns massor av marginaliserade grupper och jag har även förståelse för att gränsdragningar är svåra, men nåden måste alltid finnas tillgänglig och kunna tillgripas som en moralens skyddsnät utanför alla förordningar och regler. Den måste kunna stå över allt annat. Det handlar om kärlek, kärlek till människan och rätten till livet.
 
När jag åser Konsuln och maktutövandet och det tydliga uttrycket av brist på svenskt civilkurage så skäms jag. När vi inte kan stå upp mot hedersrelaterade övergrepp och sätta ner foten från början så att var och en som träder in i vårt samhälle vet vad de har att rätta sig efter för regelverk på samma sätt som vi omvänt tvingas till i mullornas och talibanernas riken. Vi måste till delar också få vara en fristad för de utsatta som naturligtvis vill som vi leva våra liv fullt ut och vara till nytta och glädje för vår omgivning. Det gäller att ha tilltro till människans egen inre förmåga och se det goda hos var och en.
 
Både denna nådens gudinna som sitter bredvid mig och jag själv kan inte annat än betrakta det övergrepp som sker via ett departement som sköter invandrarfrågor. Som med sitt allianspartis välsignelse utser en skarprättare och nymornad gosse som söker upprätta nya regler som skall hindra dessa utsatta människor utan att väga in andra mänskliga naturliga aspekter.
Naturligtvis är inte alla som kommer till vårt land vare sig utsatta eller förföljda utan kommer av andra orsaker, inte minst för att få arbete och kunna försörja sig.
Vi känner vanmakt och förstår långsamt att något kommer att ske hastigt och plötsligt som ställer allt på ända. Respekten för systemet håller på att vittra i sina beståndsdelar.
När jag för några år sedan bilade från södra Frankrike ner över den Iberiska halvön, genom Marocko, Mauretanien och Sahara in i Senegal och ner till gränsen till Guinea Bissau, 630 mil, lika långt som t.o.r Sthlm Sicilien på vägar och genom en natur som vittnar om en annan livsstil under andra livsvillkor, så såg jag på färjan mellan Algeciras till Ceuta i Marocko de fängslade färgade människorna som satt omgiven med en grupp poliser med handeldvapen. Med tomma blickar och magar skulle de tvingas tillbaka. Vilken tillvaro möter de? I en fattig världsdel där Världsbanken pantsatt deras liv och vi i gengäld nyttjar deras resurser. Där våra konsulat bara är en schimär för handelsutbyte som inte kommer dessa människor till godo.
 
Allt det här och många liknande bilder och tankar dansade fram genom mitt huvud när jag satt där med Cecilia. Jag kände en vanmaktens vrede välla upp ur mig, men varthän skulle jag rikta den?
Jag kan inte annat än hylla Farnaz Arbabi som står för regin, men även den stämningsfulla musiken av Menotti som bearbetats av Sixten Ehrling och Göran Gentele som accompanjerar hela storyn. En scen som var fylld med engagerade artister och musiker som fick oss i publiken att sjunka djupt ner i ett vemodets vanmäktiga medlidande men som inger hopp när vi ser att uttrycket för att bry sig lever kvar.
De fantastiska solisterna och deras uttrycksfulla stämmor och skådespeleri etsade sig fast hos mig när jag återvände ut i kvällsluften. Billströms och Eliassons frånvaro äcklade mig. 
Vad hände med de idealistiska världsförbättrarna? 
February 23, 2009
Jag vaknar vid 3-tiden och det är mörkt. Kallsvettig och förgråten känner jag en förtvivlan som griper mig an så att den är omöjlig att släppa och somna om. Det bottenlösa fallet där jag i frustration försöker gripa tag i något för att kunna hålla mig fast fjättrar mkg  vanmakt, och jag vet inte om jag fortfarande drömmer eller om jag fått fast mark under fötterna när jag trevar mig ut till toaletten. Känslan ligger som en våttung filt över mig och jag varken ser eller känner något ljus i det ändlösa djupet. Bara vanmakten!
Länge ligger jag vaken innan jag stiger upp. Funderar och reflekterar över vad som hänt med oss? Vart tog den momentana lyckan och tryggheten vägen när man hörde barnen vakna ur sina drömmar och de antingen kom till oss eller jag gick och hämtade dem och bar dem en stund i min famn. När de kröp ner och la sig på tvären och sparkade mig i sidan och jag drog barnen till mig så Lena skulle få fortsätta sova. När man låg på helspänn trots att barnen levde i en ändlös upple

vd trygghet. Varför? Vad drev oss?
Kanske var det en kompensation som blev den självförverkligande lyckan när chansen äntligen uppstod att få vårda det som var det käraste man har. Inte tänkte man då på framtiden som äldre. Att äga trygghet med pensionsavkastning som banker, försäkringsbolag och andra institutioner med sina löften kastar över oss idag. Hur kunde man vara så korkad så att man inte sökte alla de möjligheter till bonusförtjänster som vi ser beslutsfattare i det offentliga livet tillförskaffat sig? Som skapat virtuella vinster på en marknad som bara är luft. Där andra idag får betala rovgirigheten. Nej då levde man i nuet med alla sinnen på helspänn och sökte den momentana lyckan. Att förverkliga drömmen om det goda samhället!
 
Vart tog då alla 60- och 70-talets världsförbättrare vägen,? Alla gröna vågare som drog ut på landet? Alla kärnkraftsmotståndare som i ändlösa tåg engagerat vandrade fram för att rädda vår värld från hotet om en framtida katastrof? Vart tog alla de som solidariskt stöttade de svarta mot apartheidregimerna i södra Afrika? Eller alla de som demonstrerade mot Vietnamkriget och mot Pinochetregimen? Alla de som med medfödd empati engagerade sig för en bättre värld i solidaritet med varandra frågar jag mig? Har empatin försvunnit med den tilltagande globaliseringen och den efterföljande rovgirigheten och maktdriften hos enskilda och identitetslösa institutioner utan förmåga att ta ansvar?
 Vad var det som gjorde att jag tog initiativet till att starta en folkrörelse där alla skulle ”Leva skönare” utan pekpinnar, vara fysiskt aktiva under prestationsfria förutsättningar?  Jo jag bar med mig ett behov att ge något till andra som jag själv inte fått, samtidigt som jag ville bevisa att mina tankar och min ide inte var omöjlig att genomföra. Min uppväxts alla år på barnhem och föräldralösa institutioner bar med sig sår som jag ville läka. Kort sagt ville jag bli sedd och trodd och vinna över alla Jantelagar. Därför skrev jag 1978 sommaren följande strof.
- Vår grundfilosofi bygger på tanken att människor får möjlighet at ta egenansvar och öka tron på sig själva. De får lära sig att våda sig själva och andra i en känsla uppbyggd på tillit till och respekt för varandra. Friskvårdsbegreppet är inte i första hand en fråga om fysisk motion utan snarare en fråga om att skapa kontaktytor människor emellan. Kontaktytor som ökar deras självtillit, egenvärde och även självkritik. Detta medför att vi kan bidra till att tillvarata varje människas unika personlighet. Det lär oss att tro på hennes kreativitet och initiativkraft.”
Låt oss försöka skapa detta gemensamt! I Friskis & Svettis!!!”
 
Ja jag var under alla mina år i F&S, dess chefsideolog utan att tvinga människor till vare sig det ena eller andra. Min tes om ”Friheten att ta ansvar” skapade engagemang hos de många och allt växte explosionsartat. Jag levde budskapet fullt ut och kände att jag hela tiden skaffade mig fast mark under fötterna trots att jag ständigt släppte fotfästet och vågade anta alla dagliga utmaningar. Jag levde i ständig förändring utan skyddsnät. Min egen unika kompetens var min fasta grund att stå på. En outtömlig energi bar mig fram och jag ville ge ”mitt barn” en chans att kunna bli flygfärdig och klara sig på egen hand. Fem år, inte mer skulle det få ta, och några mål därutöver hade jag inte i min tillvaro. Dygnet runt, oförtrutet kämpande fylldes jag med massor av glädjeämnen när jag såg människor växa och utvecklas. Det var min belöning. Lönen räckte till tak över huvudet och livets nödtorft, inte mer. Vem tänkte då på trygghet och åldrande?
Men barnet utvecklades snabbare än någon kunde tro och ynglade av sig värre än en reptil. Vem skulle säkerställa alla dessa yngel, starka och vetgiriga men utan näring överlever ingen?!
Naturligtvis blev det jag, och allt kändes plötsligt som tvång, eftersom nu kom kraven och allas uttryck om rättigheter. Men vilka skyldigheter upplevde de? De skrek som hungriga fågelungar i ett bo och jag flög i anletes svett för att stilla alla dessas krävor för de hade ingen annan förälder. En handfull personer runt mig kämpade i anletes svett för att klara vår gemensamma uppgift. Vi såg det som vår plikt och ville hedra ideen och ställde mangrant upp modigt beredda på att uppoffra oss i varje tillfälle som gavs. Som Sven Dufvor och Florence Nightingales. Världsförbättrare med civilkurage. Med empati och stolthet. En liten skara beslutsfattare ville juridiskt och moraliskt skydda mig i mitt värnlösa oförstånd och skapade avtal som skulle säkerställa mig i min framtid. Lite tryggare och med uppfattningen att ett avtal är en ömsesidig skyldighet fullgjorde jag mitt värv. I ett makalöst tempo under vidrig belastning ville jag göra mina barn flygfärdiga. Det är en succesiv process på samma sätt som att lära de egna barnen att bli ärliga, öppna, omtänksamma, självständiga och slutligen få dem att ta ansvar för sin tillvaro. Här läggs grunden för fortsatt hälsa och välbefinnande för det fortsatta livet. Det var inte alltid så kul eftersom trycket var större än den egna förmågan. Maktbehovet hos de nya ter sig respektlöst och snart ställer man sig frågan om ideen är till för människorna eller tvärtom??! En institution med central makt växer fram och idag ser jag att dess utövare lever med samma avtryck som i alla andra organisationer utan tydlig ägare där ingen enskild person finns som har civilkurage att ta ansvar. Jag upplever att jag misslyckats!!
 
En ideell organisation som i sin marknadsföring slåss med priset som argument upplever sig hotad istället för att tala om sitt glada lekfulla och enkla budskap för de många. En organisation med fantastiska ideella ledare som med någon liten dusör får de många att må bra. En organisation som idag leds av verksamhetsledare med årliga miljonförtjänster och stora kompletterande pensionsavsättningar. Med stora tjänstemannakanslin och allt större främlingskap. Avlönade styrelser utan visioner. Var det det jag drömde om när jag ställde mig på barrikaderna, sov med en våt handduk under huvudet på golvet när jag inte hann hem på kvällen efter dagens slit? Att samma organisation stjäl mina upphovsrätter och sätter andra personer som avsändare för kompetensen som jag själv författat? Att man med berått mod vanställer sin urkund och historia för att skapa sitt eget berättigande? Att man inte i öppen dager för en dialog och står upp till sina skyldigheter!? Att man försöker dränera mig på det sista jag äger och har!
Är det den här vanmakten jag känner när jag vaknade upp mitt i natten, förgråten och uppgiven? Är det plötsligt rädslan jag känner när jag ser att min kamp plötsligt står vid avgrundens stup utan framtida säkerheter? Utan möjlighet att göra det där lilla extra tillsammans med mina framtida barnbarn och där en minimal folkpension ska fylla det utrymme som jag skulle kunnat få njuta min andra halva i livet, avtal till trots som inte uppfylls av mitt F&S barn. Penningahögar i miljoner har aldrig varit min drift, men däremot kan jag aldrig acceptera att bli kränkt och utnyttjad.
Jag frågar mig om jag ser livet med bitterhet och får svaret omgående – Nej – jag ser allt gott det fört med sig. Mina barn är trygga och starkare än de flesta. De kommer att klara sig väl. En fantastisk upplevelse bär jag i min mellaneuropeiska kärlek som jag inte har möjlighet att leva med. Fantastiska vänner och upplevelser har jag fått uppleva och nu söker jag bara meningen med fortsättningen. Hur skall den se ut? Jag har så mycket jag skulle vilja uträtta men energin sipprar långsamt ur mig ur ett bottenlöst hål av godtrogenhet och värme.  
I ur och skur 
February 23, 2009
Tänker på när min vän Pelle Enocson berättade om sin 5-åriga dotter Lina som en kväll säger när pappa sitter trött efter dagens slit på jobbet och tar igen sig efter middagen. – Snälla Pappa, kan vi inte ta en kvällsprommis tillsammans?
Att Lina var dagisbarn på Friluftsfrämjandets ”I ur och skur” är kanske inte det första man tänker på. En verksamhetside som kanske mer än något annat skapar förutsättningar för att leva i balans med vår herres natur samtidigt som kropp och själ mår bättre än någonsin. Naturligtvis har Lina 2 föräldrar som brydde sig oerhört mycket om vilka vanor de önskade att Lina skulle ta med sig ut i livet. Barn har vi lärt oss, gör inte alltid som föräldrarna säger, men oftast som de gör. Äger de vuxna förebilder i sin omgivning som på ett naturligt och lekfullt sätt skapar en vardag som de anpassar sig till, så skapas naturligtvis ett behov som vore önskvärt hos flertalet hos oss. Barnen ser det inte som besvärligt att vara fysiskt aktiva och bär med sig vanan senare i livet och det ser jag även idag när det gäller Lina. Hon gillar alla väder och säger bara – Det finns kläder, inget dåligt väder, ha ha!!
- Grattis Lina, du valde rätt föräldrar. Pelle och Lena såg det som viktigt att se dig växa och utvecklas och la sin värdegrund som bas för detta. Att Lina säkert har en gehörs- eller sinnesträning i bagaget som utvecklat henne i andra avseenden är jag säker på. 
När jag nu på morgonen cyklar de 5 km i 10 gradig kyla strax efter 06.15 till tåget i Läggesta, så går grannen samtidigt ut och skrapar bilen. Vi ses på perrongen en dryg kvart senare. Jag lite svettigare, men det gör inget för jag har garderat mig med en t-shirt under skjortan. Utanför Centralen står min stadscykel och 5 minuter senare är jag på kontoret på Skeppsbron. Har massor som samlat sig på skrivbordet och listan är lång. Kl 11 skall jag vara på Eniros HK ute i Frösundavik och träffa HR-ledningen. Strax efter halv elva sätter jag mig på cykeln och trampar ut i den 8 gradiga kylan, en klarblå himmel, men morgondimmorna har lättat. Jag hinner tänka under cykelturen, blir av med stresshormonerna och känner mig varm och befriad när jag kommer fram.
Charlotta hälsar mig välkommen och säger. – Ja, idag har du väl inte cyklat hit när det är så kallt? Jag blir frågande? Varför?
-  Jag undviker cykeln när snön når över kedja och hjulnav svarar jag sanningsenligt, eller när vinden blåser omkull mig.
Hon skakar på huvudet.
 – Det är som tandborstning, fortsätter jag. När man lärt sig njuta av något så finns behov som inte bara bygger på fysisk rörelse, utan andra. Det är praktiskt. Cykeln står där och jag slipper vänta. Kan ta mig överallt på kort tid och gör alltid tidsvinster som annars är omöjliga. Framförallt är det också avkoppling och avstressande och jag kan köra bort tankar som blockerar mig medan jag tar fram andra, positivare. Det tränar mig också att inte bli för bekväm och tvingar mig att leva i en föränderlig värld med alla sinnen närvarande. Att jag på köpet får mitt rörelsebehov tillfredställt gör inte saken sämre.
En tuff eftermiddag avslutade jag faktiskt med ett glatt kul medeljympapass nere på Salens. Dagens andra dusch och en härlig middag hemma i Holmsäters koja i sällskap med goda vänner avslutade dagen. 
På järnskodd fot 
February 20, 2009
Solljuset tränger in mellan gardinerna och Gripsholmsviken ligger vit. Ett pudersnötäcke täcker isen och jag ser redan några morgontidiga pimplare och ett större gäng långfärdsskridskoåkare med pikar och ryggsäckar glida ut ur viken. Det är lördag.
Thomas och jag tittar på varandra och går beslutsamt till väga. Fruktsalladen står snabbt på bordet trots att vi känner oss stinna och lite baktunga från brakmiddagen på kvällen. Ryggsäckar med torra kläder, livlina och pik ligger klara, och med lite tunga steg tar vi ner oss till sjön.
Vi glider ut genom viken förbi Taxinge i riktning mot Södertälje men viker av vid Lövsta herrgård och tar oss upp mot Björkfjärden. Det sjunger och smäller i isen som är så lättåkt. Vindstilla och blå himmel och ödslig ligger fjärdarna för våra fötter.
- Var är alla människor tänker jag? Jagar dom röda prislappar i de varmt ombonade varuhusladorna, eller sitter de som klistrade framför dumburken och fascineras av alla världscupstävlingar och räknar hundradelar?
Mina halvt förfrusna tår sedan många år tillbaka gör sig påminda när jag tänker tillbaka på den härliga vinterhelgen.
Efter snart tre timmar glider vi in i Gripsholmsviken och ser på avstånd den vackra lilla mälaridylliska Mariefred teckna sig med slott och kyrktorn i väster. Svettiga och kanske redan lite hungriga kastar jag mig in i duschen och byter från kroppskultur till operakultur. Tänk att mat senare kan smaka så helt annorlunda efter kroppsarbete säger vi alla tre när vi njuter den sena lunchen.
Premiär för Shakespears Macbeth står på programmet. Stockholm ligger vit och flingorna dalar ner. Operaflärden möter mig redan i entreen med alla pälsar, och den festklädda publiken och den ena kända habituen efter den andra som passerar förbi. Cecilia som möter upp är oerhört elegant och vacker. Stegen som står uppställd i trappan förebådar olycka och frågan är berättigad.
Anslaget i pjäsen är våldsamt och en andlös spänning tar sin början som stegras allteftersom pjäsen fortsätter. I denna psykologiska thriller finns

allt. Psykopatparet och deras ärelystna behov av makt. Frågorna om skuld och hat, förbittran och sorg. De mångas förmåga att gripa sig an ofriheten och det utlösande nödvändiga våldet. Eller är det nödvändigt? Finns andra medel frågar jag mig och känner hela tiden anspelningen på liknande begångna oförrätter. Melankolin, sorgen, manipulationerna, våldet och alla de uttryck detta tar sig i accompanjemang till Verdis fantastiska verk, skapad i mitten på 1800-talet som målar innehållet så levande att man tvingas in i situationer som man känner illustrerar även nutidens oförrätter. Det skulle lika gärna kunna vara någon idag levande diktator som Putin eller Bush eller kanske än mer Slobodan Milosevic med sin manipulerande hustru, Serbiens diktator som skapade död och förintelse för ett decennium tillbaka på sitt Balkan.  Eller varför inte Ceausescu med hustru?
Macbeth är ett verk som har synonymer överallt och i alla tider, och jag kan inte annat än jämföra det med dagens diskussioner om moral och etik, makt och destruktivitet. Omtumlad kommer vi båda ut i vintermörkret som lyses upp av den fallande snön. Tar oss ner till Centralen, en härlig pratstund över ett glas vatten och jag får känslan att jag lever mer än någonsin. Andra sinnen, andra världar öppnar sig och gör mig sällskap hem på tåget. Många svar bär jag med mig ensam i natten och jag sover djupt.
Tack Cecilia för de dörrar du öppnade för mig! 
Kampen mot Livstilsanalfabeterna 
February 18, 2009
Livsstilsanalfabetismen företräds på kvällen i kunskapskanalen av Livsmedelsindustrin och dess hantlangare. Där står min nyblivne hjälte Mats-Eric Nilsson, författare till den Hemlige Kocken och Äkta Vara med Marit Paulson m.fl som vapendragare och för kampen mot livsstilsanalfabeternas rationella förhållningssätt.
Oerhört spännande.
David mot Goliat.
Här vädjar Mats Eric närmast till motsidan att försöka släppa taget och lyssna inåt. Lyssna till vad var och ens sinnen har att förtälja, snarare än rationellt följa producentsidans förföriska knep att lura våra sinnen med allehanda kemiska tillsatser som skall få oss att överge alla de gamla traditionella njutbara matvanor vi tidigare mått så väl av. Försvaret bygger på att de följer livsmedelsverkets föreskrifter och inte är hälsovådliga.

Är det den allmänna måttstocken för att fylla krävan frågar jag mig själv förvånat?
Behovet av att röra på oss har sedan flera decennier varit ett samtalsämne som viftats bort av livsstilsanalfabetarna. Deras rationella kroppsuppfattning och avsaknad av kropps- och rörelseupplevelse är svår att bota, men nu tycks långsamt budskapet gå fram, men det har tagit tid. Ohälsotal och stigande vårdkostnader har länge talat sitt tydliga språk. Fetmaepedemin, hjärt- och kärl och belastningsbesvär och de tilltagande tillitssjukdomarna är bara några bland flera uttryck för att vår uppfattning om det Goda Livet får alltmer konstiga uttryck.
Nu ägnar vi oss 12 minuter dagligen åt att laga mat hemma i våra kök mot dryga två timmar för 50 år sedan. De dyra färdiglagade näringsfattiga men energirika fastfoodrätterna  är alla hushålls räddare när man söker sjävförverkligandet i karriärens tecken. På bekostnad av så mycket annat. Men var och en väljer själv. Det är den friheten som står till buds och Agneta Dreber, livsmedelsindustrins företrädare säger; - Underskatta inte konsumenterna och jag blir rädd när jag hör dessa maktutövares dubbla budskap.
Det är mer än 15 år sedan jag åt lunch med henne i sällskap med min fysiologiske mentor professor Bengt Saltin, vår tids arbetsfysiologiske nestor som är efterträdare till fysiologigurun och professor emeritus P O Åstrand. Vi båda ville få henne, som nytillträdd generaldirektör för Folkhälsoinstitutet, att förstå att man mer än något annat borde satsa på fysiska livsstilsaktiviteter. De senaste decenniernas fysiska moränras vad gäller fysisk arbetsförmåga torde bli domedagsförödande för svensk samhällsekonomi och för den enskilde själv.
Agnetas svar var att hon såg som sin främsta uppgift att minska på de tilltagande allergisjukdomarna. Viktigast var enligt hennes mening att se till att våra hus snarast fick föreskrifter som minskade på allergiförutsättningarna med andra byggnadsmaterial än de man då använde. Kort sagt ville hon snarast se till att man byggde om och sanerade alla vår snabbt uppförda nya byggnadsbestånd.
Vi invände med att det var viktigare att skapa snabba resultat och få till en kampanj och ett medvetande som ökade människors medvetande om vikten att röra sig utomhus. Vårt tips var snarast – Se till att människorna lär sig att oftare låsa sina hus utifrån, dvs vistas ute så utsätter de sig heller inte för allergirisker. Ett aktivt fysiskt liv balanserar dessutom behovet av rörelse med närings- och energiintaget.
För att kunna klättra i karriärstegen så gäller det för många att äga förmågan att ömsa skinn och färg som kamelonten. Men det genomskådas konstaterar jag när jag lyssnar till henne idag.
- Men äta bör man annars dör man” säger en devis.
 - Men äter gör vi och ändå dör vi” konstaterar jag.
 - Många använder kniv och gaffel för att ta livet av sig” och därför måste vi hinna stanna upp, känna efter, reflektera och träna våra sinnen eftersom deras förmåga alltid  är utvecklingsbar.
Det säger vårt Prana.
Maten är en helig ko för många av oss och därför tror jag att Mats Eric med sitt budskap skapat en samhällskraft som kan gå hand i hand med andra ekologiska budskap. Kan vi leva i en globaliserad värld och i ekologisk balans frågar jag mig? Med en kraftig befolkningstillväxt där allas behov skall tillgodoses? Frågorna är så många så det känns hissnande tänker jag långsamt för mig själv och stänger av TV:n när programmet slutar vid midnatt och min hög av ostruken tvätt minskat till det obefintliga.
Reflektioner 
February 18, 2009
Musiken lockar till lekfulla steg från sida till sida, men plötsligt bär det av framåt, ett två tre fyra - armarna pendlar upp och ner, som avbryts med lätta preussersparkar och vi hopsar lika plötsligt tillbaka. Den rödvitklädda hurtfriska plommonkindade ledaren som inte visar tillstymmelse till trötthet jagar på oss med glada tillrop och anvisar hela tiden nya riktningar och hon verkar fylld av en outtömlig entusiastisk kraft och rörelsereportoar. Opretentiöst klädd i säckiga mysbrallor och en lite rundnätt kropp som strålar av kropps och rörelseglädje smittar hon oss alla till att ta ut de mesta av våra krafter och svetten lackar. Tonårstjejer och killar tillsammans blandade med småbarnsmammor och äldre gentlemän vars biologiska ålder inte skiljer sig från de yngres. Här tar Ulf Spendrup ut svängarna minst lika bra som någon annan och den fyllda salen gungar fram i olika rörelsemönster i takt med musiken. Vi försöker hänga med. Det är Medel Puls 45 minuter och platsen är Salenhuset i City bakom NK. Närmare 90-talet personer i alla åldrar försöker hänga med i svängarna.
Det är en utmaning och jag känner mig som ett ”gammalt gärdsgårdsstaket”. Kort sagt, det är svårt att hänga med i alla koordinationsmönster. Fokuseringen måste vara total och det är omöjligt att ha tankarna på annat håll än här och just nu. Jag söker flytet och når inte riktigt fram. Allt följer min berömda skalbara intensitetskurva och musikens och rörelsernas kropp och själ harmonierar till varandra på samma sätt som i urminnes tider. Ändå är allt en enda utmaning. Ledaren bjuder på denna njutningsbara dans fylld med ett noggrant uttänkt ”trassel”.
 
Livet är fyllt med utmaningar och det gäller att våga anta dem. Här vågar jag tänka tanken fullt ut att:
- På det djupaste planet åldras inte våra kroppar, utan våra sinnen är tidlösa. Våra andar är som de buddiska filosoferna uttrycker det; - betraktare av det eviga varandet. Inom oss finns nämligen en verklighet som står över all förändring – varandets innersta kärna. Den utgör en kanske ointaglig fästning av ickeförändring som skapar personligheten, det egna jaget och även kroppen. Detta varande är vårt grundtillstånd – det vi faktiskt verkligen är – vår ursprungliga livskraft. Indierna beskriver det som begreppet Prana. Det står också i kontrast till vår stressade sinnesuppfattning om tid och rum som skapar begränsningar i vår egen varseblivning och sluttliga uppfattning eller självsyn om oss själva.
Vetenskapsmannen Einstein slog ju faktiskt ihjäl myten om vår sinnesuppfattning om tid och rum med sin teori om kvantfältet som ett enda tidlöst flytande fält av konstant information. Kvantfältet är vi – och vi skapar oss själva, och det känner jag här och nu och det innebär att kroppen förnyas kontinuerligt varje sekund. Det vet vi genom vår kunskap om bl.a celldelningen. Kronologisk ålder har därför inte ett samband med biologisk eller mental ålder. Jag kan påverka min egen ålder. Jag bär därför själv ansvaret för att ta vara på denna gåva som vi alla föds med. Den ligger lagrad som en genetisk intelligens i vårt eget DNA i cellerna. Den kan påverka entropin, vår åldersförsvagning, som bryter ner vårt immunförsvar, vårt nervsystem och de endokrina körtlarna som står i ständig samband med varandra.
Nej, det är viktigt att alltid stå i utveckling med att skaffa oss nya kunskaper och färdigheter och vara istånd till att försöka leva med ett föränderligt synsätt, kort sagt vara nyfikna. Annars stelnar vi och förlorar förmågan att tolka oss själva vilket påverkar inte minst våra inre organ. Kanske är därför vanan förnyelsens värsta fiende. Det gäller att behålla vår kreativa potential och flytta våra gränser så länge det går.
Kanske är det just det jag söker här i denna stund på jympan, men inte bara där. Om vi förlorar den kreativa förnyelsens förmåga och istället låter vanor, ritualer och rigida uppfattningar och inlärt beteende ta över så är det slutligen tecken på åldrande. Kanske är det just detta som driver mig att ständigt sätta fart på min egen viljekraft och önskan om att leva ett aktivt och meningsfullt liv. Därför försöker jag även förbättra min motoriska förmåga, min styrka och smidighet och mina mentala reaktioner. Jag vet och känner att jag kan påverka detta med min meditation och min motion och därför även påtagligt kunna ta kontroll över min tillvaro och styra den i högre grad än vad som annars skulle vara möjligt. Det känns därför skönt när jag lämnar lokalen, trots att jag säkert i mångas ögon var klumpigare och osmidigare än vad som är förväntat av en rörelsefilosof, att jag är nöjd och trygg i kropp och själ. 
Feedback