Vad hände med de idealistiska världsförbättrarna?
February 23, 2009
Jag vaknar vid 3-tiden och det är mörkt. Kallsvettig och förgråten känner jag en förtvivlan som griper mig an så att den är omöjlig att släppa och somna om. Det bottenlösa fallet där jag i frustration försöker gripa tag i något för att kunna hålla mig fast fjättrar mkg vanmakt, och jag vet inte om jag fortfarande drömmer eller om jag fått fast mark under fötterna när jag trevar mig ut till toaletten. Känslan ligger som en våttung filt över mig och jag varken ser eller känner något ljus i det ändlösa djupet. Bara vanmakten!
Länge ligger jag vaken innan jag stiger upp. Funderar och reflekterar över vad som hänt med oss? Vart tog den momentana lyckan och tryggheten vägen när man hörde barnen vakna ur sina drömmar och de antingen kom till oss eller jag gick och hämtade dem och bar dem en stund i min famn. När de kröp ner och la sig på tvären och sparkade mig i sidan och jag drog barnen till mig så Lena skulle få fortsätta sova. När man låg på helspänn trots att barnen levde i en ändlös upple
vd trygghet. Varför? Vad drev oss?
Kanske var det en kompensation som blev den självförverkligande lyckan när chansen äntligen uppstod att få vårda det som var det käraste man har. Inte tänkte man då på framtiden som äldre. Att äga trygghet med pensionsavkastning som banker, försäkringsbolag och andra institutioner med sina löften kastar över oss idag. Hur kunde man vara så korkad så att man inte sökte alla de möjligheter till bonusförtjänster som vi ser beslutsfattare i det offentliga livet tillförskaffat sig? Som skapat virtuella vinster på en marknad som bara är luft. Där andra idag får betala rovgirigheten. Nej då levde man i nuet med alla sinnen på helspänn och sökte den momentana lyckan. Att förverkliga drömmen om det goda samhället!
Vart tog då alla 60- och 70-talets världsförbättrare vägen,? Alla gröna vågare som drog ut på landet? Alla kärnkraftsmotståndare som i ändlösa tåg engagerat vandrade fram för att rädda vår värld från hotet om en framtida katastrof? Vart tog alla de som solidariskt stöttade de svarta mot apartheidregimerna i södra Afrika? Eller alla de som demonstrerade mot Vietnamkriget och mot Pinochetregimen? Alla de som med medfödd empati engagerade sig för en bättre värld i solidaritet med varandra frågar jag mig? Har empatin försvunnit med den tilltagande globaliseringen och den efterföljande rovgirigheten och maktdriften hos enskilda och identitetslösa institutioner utan förmåga att ta ansvar?
Vad var det som gjorde att jag tog initiativet till att starta en folkrörelse där alla skulle ”Leva skönare” utan pekpinnar, vara fysiskt aktiva under prestationsfria förutsättningar? Jo jag bar med mig ett behov att ge något till andra som jag själv inte fått, samtidigt som jag ville bevisa att mina tankar och min ide inte var omöjlig att genomföra. Min uppväxts alla år på barnhem och föräldralösa institutioner bar med sig sår som jag ville läka. Kort sagt ville jag bli sedd och trodd och vinna över alla Jantelagar. Därför skrev jag 1978 sommaren följande strof.
- Vår grundfilosofi bygger på tanken att människor får möjlighet at ta egenansvar och öka tron på sig själva. De får lära sig att våda sig själva och andra i en känsla uppbyggd på tillit till och respekt för varandra. Friskvårdsbegreppet är inte i första hand en fråga om fysisk motion utan snarare en fråga om att skapa kontaktytor människor emellan. Kontaktytor som ökar deras självtillit, egenvärde och även självkritik. Detta medför att vi kan bidra till att tillvarata varje människas unika personlighet. Det lär oss att tro på hennes kreativitet och initiativkraft.”
Låt oss försöka skapa detta gemensamt! I Friskis & Svettis!!!”
Ja jag var under alla mina år i F&S, dess chefsideolog utan att tvinga människor till vare sig det ena eller andra. Min tes om ”Friheten att ta ansvar” skapade engagemang hos de många och allt växte explosionsartat. Jag levde budskapet fullt ut och kände att jag hela tiden skaffade mig fast mark under fötterna trots att jag ständigt släppte fotfästet och vågade anta alla dagliga utmaningar. Jag levde i ständig förändring utan skyddsnät. Min egen unika kompetens var min fasta grund att stå på. En outtömlig energi bar mig fram och jag ville ge ”mitt barn” en chans att kunna bli flygfärdig och klara sig på egen hand. Fem år, inte mer skulle det få ta, och några mål därutöver hade jag inte i min tillvaro. Dygnet runt, oförtrutet kämpande fylldes jag med massor av glädjeämnen när jag såg människor växa och utvecklas. Det var min belöning. Lönen räckte till tak över huvudet och livets nödtorft, inte mer. Vem tänkte då på trygghet och åldrande?
Men barnet utvecklades snabbare än någon kunde tro och ynglade av sig värre än en reptil. Vem skulle säkerställa alla dessa yngel, starka och vetgiriga men utan näring överlever ingen?!
Naturligtvis blev det jag, och allt kändes plötsligt som tvång, eftersom nu kom kraven och allas uttryck om rättigheter. Men vilka skyldigheter upplevde de? De skrek som hungriga fågelungar i ett bo och jag flög i anletes svett för att stilla alla dessas krävor för de hade ingen annan förälder. En handfull personer runt mig kämpade i anletes svett för att klara vår gemensamma uppgift. Vi såg det som vår plikt och ville hedra ideen och ställde mangrant upp modigt beredda på att uppoffra oss i varje tillfälle som gavs. Som Sven Dufvor och Florence Nightingales. Världsförbättrare med civilkurage. Med empati och stolthet. En liten skara beslutsfattare ville juridiskt och moraliskt skydda mig i mitt värnlösa oförstånd och skapade avtal som skulle säkerställa mig i min framtid. Lite tryggare och med uppfattningen att ett avtal är en ömsesidig skyldighet fullgjorde jag mitt värv. I ett makalöst tempo under vidrig belastning ville jag göra mina barn flygfärdiga. Det är en succesiv process på samma sätt som att lära de egna barnen att bli ärliga, öppna, omtänksamma, självständiga och slutligen få dem att ta ansvar för sin tillvaro. Här läggs grunden för fortsatt hälsa och välbefinnande för det fortsatta livet. Det var inte alltid så kul eftersom trycket var större än den egna förmågan. Maktbehovet hos de nya ter sig respektlöst och snart ställer man sig frågan om ideen är till för människorna eller tvärtom??! En institution med central makt växer fram och idag ser jag att dess utövare lever med samma avtryck som i alla andra organisationer utan tydlig ägare där ingen enskild person finns som har civilkurage att ta ansvar. Jag upplever att jag misslyckats!!
En ideell organisation som i sin marknadsföring slåss med priset som argument upplever sig hotad istället för att tala om sitt glada lekfulla och enkla budskap för de många. En organisation med fantastiska ideella ledare som med någon liten dusör får de många att må bra. En organisation som idag leds av verksamhetsledare med årliga miljonförtjänster och stora kompletterande pensionsavsättningar. Med stora tjänstemannakanslin och allt större främlingskap. Avlönade styrelser utan visioner. Var det det jag drömde om när jag ställde mig på barrikaderna, sov med en våt handduk under huvudet på golvet när jag inte hann hem på kvällen efter dagens slit? Att samma organisation stjäl mina upphovsrätter och sätter andra personer som avsändare för kompetensen som jag själv författat? Att man med berått mod vanställer sin urkund och historia för att skapa sitt eget berättigande? Att man inte i öppen dager för en dialog och står upp till sina skyldigheter!? Att man försöker dränera mig på det sista jag äger och har!
Är det den här vanmakten jag känner när jag vaknade upp mitt i natten, förgråten och uppgiven? Är det plötsligt rädslan jag känner när jag ser att min kamp plötsligt står vid avgrundens stup utan framtida säkerheter? Utan möjlighet att göra det där lilla extra tillsammans med mina framtida barnbarn och där en minimal folkpension ska fylla det utrymme som jag skulle kunnat få njuta min andra halva i livet, avtal till trots som inte uppfylls av mitt F&S barn. Penningahögar i miljoner har aldrig varit min drift, men däremot kan jag aldrig acceptera att bli kränkt och utnyttjad.
Jag frågar mig om jag ser livet med bitterhet och får svaret omgående – Nej – jag ser allt gott det fört med sig. Mina barn är trygga och starkare än de flesta. De kommer att klara sig väl. En fantastisk upplevelse bär jag i min mellaneuropeiska kärlek som jag inte har möjlighet att leva med. Fantastiska vänner och upplevelser har jag fått uppleva och nu söker jag bara meningen med fortsättningen. Hur skall den se ut? Jag har så mycket jag skulle vilja uträtta men energin sipprar långsamt ur mig ur ett bottenlöst hål av godtrogenhet och värme.
Länge ligger jag vaken innan jag stiger upp. Funderar och reflekterar över vad som hänt med oss? Vart tog den momentana lyckan och tryggheten vägen när man hörde barnen vakna ur sina drömmar och de antingen kom till oss eller jag gick och hämtade dem och bar dem en stund i min famn. När de kröp ner och la sig på tvären och sparkade mig i sidan och jag drog barnen till mig så Lena skulle få fortsätta sova. När man låg på helspänn trots att barnen levde i en ändlös upple
vd trygghet. Varför? Vad drev oss?
Kanske var det en kompensation som blev den självförverkligande lyckan när chansen äntligen uppstod att få vårda det som var det käraste man har. Inte tänkte man då på framtiden som äldre. Att äga trygghet med pensionsavkastning som banker, försäkringsbolag och andra institutioner med sina löften kastar över oss idag. Hur kunde man vara så korkad så att man inte sökte alla de möjligheter till bonusförtjänster som vi ser beslutsfattare i det offentliga livet tillförskaffat sig? Som skapat virtuella vinster på en marknad som bara är luft. Där andra idag får betala rovgirigheten. Nej då levde man i nuet med alla sinnen på helspänn och sökte den momentana lyckan. Att förverkliga drömmen om det goda samhället!
Vart tog då alla 60- och 70-talets världsförbättrare vägen,? Alla gröna vågare som drog ut på landet? Alla kärnkraftsmotståndare som i ändlösa tåg engagerat vandrade fram för att rädda vår värld från hotet om en framtida katastrof? Vart tog alla de som solidariskt stöttade de svarta mot apartheidregimerna i södra Afrika? Eller alla de som demonstrerade mot Vietnamkriget och mot Pinochetregimen? Alla de som med medfödd empati engagerade sig för en bättre värld i solidaritet med varandra frågar jag mig? Har empatin försvunnit med den tilltagande globaliseringen och den efterföljande rovgirigheten och maktdriften hos enskilda och identitetslösa institutioner utan förmåga att ta ansvar?
Vad var det som gjorde att jag tog initiativet till att starta en folkrörelse där alla skulle ”Leva skönare” utan pekpinnar, vara fysiskt aktiva under prestationsfria förutsättningar? Jo jag bar med mig ett behov att ge något till andra som jag själv inte fått, samtidigt som jag ville bevisa att mina tankar och min ide inte var omöjlig att genomföra. Min uppväxts alla år på barnhem och föräldralösa institutioner bar med sig sår som jag ville läka. Kort sagt ville jag bli sedd och trodd och vinna över alla Jantelagar. Därför skrev jag 1978 sommaren följande strof.
- Vår grundfilosofi bygger på tanken att människor får möjlighet at ta egenansvar och öka tron på sig själva. De får lära sig att våda sig själva och andra i en känsla uppbyggd på tillit till och respekt för varandra. Friskvårdsbegreppet är inte i första hand en fråga om fysisk motion utan snarare en fråga om att skapa kontaktytor människor emellan. Kontaktytor som ökar deras självtillit, egenvärde och även självkritik. Detta medför att vi kan bidra till att tillvarata varje människas unika personlighet. Det lär oss att tro på hennes kreativitet och initiativkraft.”
Låt oss försöka skapa detta gemensamt! I Friskis & Svettis!!!”
Ja jag var under alla mina år i F&S, dess chefsideolog utan att tvinga människor till vare sig det ena eller andra. Min tes om ”Friheten att ta ansvar” skapade engagemang hos de många och allt växte explosionsartat. Jag levde budskapet fullt ut och kände att jag hela tiden skaffade mig fast mark under fötterna trots att jag ständigt släppte fotfästet och vågade anta alla dagliga utmaningar. Jag levde i ständig förändring utan skyddsnät. Min egen unika kompetens var min fasta grund att stå på. En outtömlig energi bar mig fram och jag ville ge ”mitt barn” en chans att kunna bli flygfärdig och klara sig på egen hand. Fem år, inte mer skulle det få ta, och några mål därutöver hade jag inte i min tillvaro. Dygnet runt, oförtrutet kämpande fylldes jag med massor av glädjeämnen när jag såg människor växa och utvecklas. Det var min belöning. Lönen räckte till tak över huvudet och livets nödtorft, inte mer. Vem tänkte då på trygghet och åldrande?
Men barnet utvecklades snabbare än någon kunde tro och ynglade av sig värre än en reptil. Vem skulle säkerställa alla dessa yngel, starka och vetgiriga men utan näring överlever ingen?!
Naturligtvis blev det jag, och allt kändes plötsligt som tvång, eftersom nu kom kraven och allas uttryck om rättigheter. Men vilka skyldigheter upplevde de? De skrek som hungriga fågelungar i ett bo och jag flög i anletes svett för att stilla alla dessas krävor för de hade ingen annan förälder. En handfull personer runt mig kämpade i anletes svett för att klara vår gemensamma uppgift. Vi såg det som vår plikt och ville hedra ideen och ställde mangrant upp modigt beredda på att uppoffra oss i varje tillfälle som gavs. Som Sven Dufvor och Florence Nightingales. Världsförbättrare med civilkurage. Med empati och stolthet. En liten skara beslutsfattare ville juridiskt och moraliskt skydda mig i mitt värnlösa oförstånd och skapade avtal som skulle säkerställa mig i min framtid. Lite tryggare och med uppfattningen att ett avtal är en ömsesidig skyldighet fullgjorde jag mitt värv. I ett makalöst tempo under vidrig belastning ville jag göra mina barn flygfärdiga. Det är en succesiv process på samma sätt som att lära de egna barnen att bli ärliga, öppna, omtänksamma, självständiga och slutligen få dem att ta ansvar för sin tillvaro. Här läggs grunden för fortsatt hälsa och välbefinnande för det fortsatta livet. Det var inte alltid så kul eftersom trycket var större än den egna förmågan. Maktbehovet hos de nya ter sig respektlöst och snart ställer man sig frågan om ideen är till för människorna eller tvärtom??! En institution med central makt växer fram och idag ser jag att dess utövare lever med samma avtryck som i alla andra organisationer utan tydlig ägare där ingen enskild person finns som har civilkurage att ta ansvar. Jag upplever att jag misslyckats!!
En ideell organisation som i sin marknadsföring slåss med priset som argument upplever sig hotad istället för att tala om sitt glada lekfulla och enkla budskap för de många. En organisation med fantastiska ideella ledare som med någon liten dusör får de många att må bra. En organisation som idag leds av verksamhetsledare med årliga miljonförtjänster och stora kompletterande pensionsavsättningar. Med stora tjänstemannakanslin och allt större främlingskap. Avlönade styrelser utan visioner. Var det det jag drömde om när jag ställde mig på barrikaderna, sov med en våt handduk under huvudet på golvet när jag inte hann hem på kvällen efter dagens slit? Att samma organisation stjäl mina upphovsrätter och sätter andra personer som avsändare för kompetensen som jag själv författat? Att man med berått mod vanställer sin urkund och historia för att skapa sitt eget berättigande? Att man inte i öppen dager för en dialog och står upp till sina skyldigheter!? Att man försöker dränera mig på det sista jag äger och har!
Är det den här vanmakten jag känner när jag vaknade upp mitt i natten, förgråten och uppgiven? Är det plötsligt rädslan jag känner när jag ser att min kamp plötsligt står vid avgrundens stup utan framtida säkerheter? Utan möjlighet att göra det där lilla extra tillsammans med mina framtida barnbarn och där en minimal folkpension ska fylla det utrymme som jag skulle kunnat få njuta min andra halva i livet, avtal till trots som inte uppfylls av mitt F&S barn. Penningahögar i miljoner har aldrig varit min drift, men däremot kan jag aldrig acceptera att bli kränkt och utnyttjad.
Jag frågar mig om jag ser livet med bitterhet och får svaret omgående – Nej – jag ser allt gott det fört med sig. Mina barn är trygga och starkare än de flesta. De kommer att klara sig väl. En fantastisk upplevelse bär jag i min mellaneuropeiska kärlek som jag inte har möjlighet att leva med. Fantastiska vänner och upplevelser har jag fått uppleva och nu söker jag bara meningen med fortsättningen. Hur skall den se ut? Jag har så mycket jag skulle vilja uträtta men energin sipprar långsamt ur mig ur ett bottenlöst hål av godtrogenhet och värme.