February 26, 2009
Var det månne de första vårtecknen som anades? Blå himmel och ljumma vindar. Mörka skitiga snösträngar närmast trottoaren. Isen försvinner och rädslan för halka och fall är som bortblåsta. Gruset träder i stället fram och man tvingas vara försiktig så att man inte uppfattar allt som halkfritt när man tar en kurva på sandtäckt trottoar eller cykelbana. Banala och triviala dagliga erfarenheter.
Kontrasterna är enorma. Rädslan och olusten av annat slag kröp plötsligt oanat innanför skinnet när jag igår besökte premiären på ”Konsuln” på en fullsatt Folkopera. Elektrisk atmosfär med synkrona ypperliga musiker och operasolister till ett tema som bejakar våra djupaste nedärvda medkänslor i solidaritet med de utsatta och förföljda. Ja det handlade om vår invandrarproblematik. De symboliskt reserverade platserna för Tobias Billström och Dan Eliasson stod tomma.
Där, på scen, gestaltades människor som sitter i maktens elfenbenstorn och ser ned på - inte in I, försvarslösa individer som söker trygghet, framtid med meningsfull sysselsättning och förmåga att komma till uttryck. Många av dem söker också undfly hot, våld, terror, och andra övergrepp. De i sin tur hotas av vår globaliseringsrädsla, och systemets maktfullkomliga politrucker är vår nutids skarprättare.
Dessa maktens utövare dokumenteras nu även iklädda diplomatens immunitet i TV-serier som kompletterar bilden av maktfullhet, respektlöshet och empatisk inkompetens. Borta är flärden. Ju mer jag försjunker mig in i detta vanmaktens drama så ser jag ett allt mer karaktärslöst samhälle träda fram naket, smutsigt och befläckat med det ena övergreppet värre än det andra.
Samtidigt som operapjäsen pågår funderar jag. Vad händer nu med den romerska 16-åriga flickan som sänds till Kroatien med sin far? Uppväxt här och som aldrig varit på Balkan. Som inte talar språket och vars enda trygghet är att hon är medveten om att hennes far är farlig för henne och en misshandlare. Skall hon verkligen tvingas tillbaka till ett land som hon inte har någon annan anknytning till annat än att hon är romer? Barnkonventions regler respekteras heller inte av herrar Eliasson och Billström. Än mindre nådens naturliga gåva äger de två.
Vad händer med alla de flickor som hotas med hedersmord och omskärelse som sänds iväg?
Det finns massor av marginaliserade grupper och jag har även förståelse för att gränsdragningar är svåra, men nåden måste alltid finnas tillgänglig och kunna tillgripas som en moralens skyddsnät utanför alla förordningar och regler. Den måste kunna stå över allt annat. Det handlar om kärlek, kärlek till människan och rätten till livet.
När jag åser Konsuln och maktutövandet och det tydliga uttrycket av brist på svenskt civilkurage så skäms jag. När vi inte kan stå upp mot hedersrelaterade övergrepp och sätta ner foten från början så att var och en som träder in i vårt samhälle vet vad de har att rätta sig efter för regelverk på samma sätt som vi omvänt tvingas till i mullornas och talibanernas riken. Vi måste till delar också få vara en fristad för de utsatta som naturligtvis vill som vi leva våra liv fullt ut och vara till nytta och glädje för vår omgivning. Det gäller att ha tilltro till människans egen inre förmåga och se det goda hos var och en.
Både denna nådens gudinna som sitter bredvid mig och jag själv kan inte annat än betrakta det övergrepp som sker via ett departement som sköter invandrarfrågor. Som med sitt allianspartis välsignelse utser en skarprättare och nymornad gosse som söker upprätta nya regler som skall hindra dessa utsatta människor utan att väga in andra mänskliga naturliga aspekter.
Naturligtvis är inte alla som kommer till vårt land vare sig utsatta eller förföljda utan kommer av andra orsaker, inte minst för att få arbete och kunna försörja sig.
Vi känner vanmakt och förstår långsamt att något kommer att ske hastigt och plötsligt som ställer allt på ända. Respekten för systemet håller på att vittra i sina beståndsdelar.
När jag för några år sedan bilade från södra Frankrike ner över den Iberiska halvön, genom Marocko, Mauretanien och Sahara in i Senegal och ner till gränsen till Guinea Bissau, 630 mil, lika långt som t.o.r Sthlm Sicilien på vägar och genom en natur som vittnar om en annan livsstil under andra livsvillkor, så såg jag på färjan mellan Algeciras till Ceuta i Marocko de fängslade färgade människorna som satt omgiven med en grupp poliser med handeldvapen. Med tomma blickar och magar skulle de tvingas tillbaka. Vilken tillvaro möter de? I en fattig världsdel där Världsbanken pantsatt deras liv och vi i gengäld nyttjar deras resurser. Där våra konsulat bara är en schimär för handelsutbyte som inte kommer dessa människor till godo.
Allt det här och många liknande bilder och tankar dansade fram genom mitt huvud när jag satt där med Cecilia. Jag kände en vanmaktens vrede välla upp ur mig, men varthän skulle jag rikta den?
Jag kan inte annat än hylla Farnaz Arbabi som står för regin, men även den stämningsfulla musiken av Menotti som bearbetats av Sixten Ehrling och Göran Gentele som accompanjerar hela storyn. En scen som var fylld med engagerade artister och musiker som fick oss i publiken att sjunka djupt ner i ett vemodets vanmäktiga medlidande men som inger hopp när vi ser att uttrycket för att bry sig lever kvar.
De fantastiska solisterna och deras uttrycksfulla stämmor och skådespeleri etsade sig fast hos mig när jag återvände ut i kvällsluften. Billströms och Eliassons frånvaro äcklade mig.
Kontrasterna är enorma. Rädslan och olusten av annat slag kröp plötsligt oanat innanför skinnet när jag igår besökte premiären på ”Konsuln” på en fullsatt Folkopera. Elektrisk atmosfär med synkrona ypperliga musiker och operasolister till ett tema som bejakar våra djupaste nedärvda medkänslor i solidaritet med de utsatta och förföljda. Ja det handlade om vår invandrarproblematik. De symboliskt reserverade platserna för Tobias Billström och Dan Eliasson stod tomma.
Där, på scen, gestaltades människor som sitter i maktens elfenbenstorn och ser ned på - inte in I, försvarslösa individer som söker trygghet, framtid med meningsfull sysselsättning och förmåga att komma till uttryck. Många av dem söker också undfly hot, våld, terror, och andra övergrepp. De i sin tur hotas av vår globaliseringsrädsla, och systemets maktfullkomliga politrucker är vår nutids skarprättare.
Dessa maktens utövare dokumenteras nu även iklädda diplomatens immunitet i TV-serier som kompletterar bilden av maktfullhet, respektlöshet och empatisk inkompetens. Borta är flärden. Ju mer jag försjunker mig in i detta vanmaktens drama så ser jag ett allt mer karaktärslöst samhälle träda fram naket, smutsigt och befläckat med det ena övergreppet värre än det andra.
Samtidigt som operapjäsen pågår funderar jag. Vad händer nu med den romerska 16-åriga flickan som sänds till Kroatien med sin far? Uppväxt här och som aldrig varit på Balkan. Som inte talar språket och vars enda trygghet är att hon är medveten om att hennes far är farlig för henne och en misshandlare. Skall hon verkligen tvingas tillbaka till ett land som hon inte har någon annan anknytning till annat än att hon är romer? Barnkonventions regler respekteras heller inte av herrar Eliasson och Billström. Än mindre nådens naturliga gåva äger de två.
Vad händer med alla de flickor som hotas med hedersmord och omskärelse som sänds iväg?
Det finns massor av marginaliserade grupper och jag har även förståelse för att gränsdragningar är svåra, men nåden måste alltid finnas tillgänglig och kunna tillgripas som en moralens skyddsnät utanför alla förordningar och regler. Den måste kunna stå över allt annat. Det handlar om kärlek, kärlek till människan och rätten till livet.
När jag åser Konsuln och maktutövandet och det tydliga uttrycket av brist på svenskt civilkurage så skäms jag. När vi inte kan stå upp mot hedersrelaterade övergrepp och sätta ner foten från början så att var och en som träder in i vårt samhälle vet vad de har att rätta sig efter för regelverk på samma sätt som vi omvänt tvingas till i mullornas och talibanernas riken. Vi måste till delar också få vara en fristad för de utsatta som naturligtvis vill som vi leva våra liv fullt ut och vara till nytta och glädje för vår omgivning. Det gäller att ha tilltro till människans egen inre förmåga och se det goda hos var och en.
Både denna nådens gudinna som sitter bredvid mig och jag själv kan inte annat än betrakta det övergrepp som sker via ett departement som sköter invandrarfrågor. Som med sitt allianspartis välsignelse utser en skarprättare och nymornad gosse som söker upprätta nya regler som skall hindra dessa utsatta människor utan att väga in andra mänskliga naturliga aspekter.
Naturligtvis är inte alla som kommer till vårt land vare sig utsatta eller förföljda utan kommer av andra orsaker, inte minst för att få arbete och kunna försörja sig.
Vi känner vanmakt och förstår långsamt att något kommer att ske hastigt och plötsligt som ställer allt på ända. Respekten för systemet håller på att vittra i sina beståndsdelar.
När jag för några år sedan bilade från södra Frankrike ner över den Iberiska halvön, genom Marocko, Mauretanien och Sahara in i Senegal och ner till gränsen till Guinea Bissau, 630 mil, lika långt som t.o.r Sthlm Sicilien på vägar och genom en natur som vittnar om en annan livsstil under andra livsvillkor, så såg jag på färjan mellan Algeciras till Ceuta i Marocko de fängslade färgade människorna som satt omgiven med en grupp poliser med handeldvapen. Med tomma blickar och magar skulle de tvingas tillbaka. Vilken tillvaro möter de? I en fattig världsdel där Världsbanken pantsatt deras liv och vi i gengäld nyttjar deras resurser. Där våra konsulat bara är en schimär för handelsutbyte som inte kommer dessa människor till godo.
Allt det här och många liknande bilder och tankar dansade fram genom mitt huvud när jag satt där med Cecilia. Jag kände en vanmaktens vrede välla upp ur mig, men varthän skulle jag rikta den?
Jag kan inte annat än hylla Farnaz Arbabi som står för regin, men även den stämningsfulla musiken av Menotti som bearbetats av Sixten Ehrling och Göran Gentele som accompanjerar hela storyn. En scen som var fylld med engagerade artister och musiker som fick oss i publiken att sjunka djupt ner i ett vemodets vanmäktiga medlidande men som inger hopp när vi ser att uttrycket för att bry sig lever kvar.
De fantastiska solisterna och deras uttrycksfulla stämmor och skådespeleri etsade sig fast hos mig när jag återvände ut i kvällsluften. Billströms och Eliassons frånvaro äcklade mig.