Orkar dom arbeta?
February 27, 2009
Rulltrappan är full. Mörby Centrum ligger långt ovanför oss och alla står i en enda tät rad till höger om oss få, som beslutat oss för att använda trappan som en möjlighet att väcka kroppen efter den passiva T-banesträckan från Slussen. De flesta står bara där och tittar in i sin grannes ryggtavla. Något förälskat par tar chansen till att vänslas, andra till att prata i telefon. Jag är en av få som tar tillfället i akt att väcka den slumrande kroppen och traskar alla trappstegen med mina väskor upp till trappslutet, där marken äter upp den rullande mattan och tvingar passivitisterna till att börja röra sig igen.
Det är skönt att bejaka trötthet och få gå till sängs och sova ut efter en ansträngande dag. Efter hårt fysiskt arbete sover man djupt och lagom länge, medan jag själv oftast upplever att en stressig och fysiskt
passiv dag som kanske avlutas med en stunds slött TV-tittande, snarast upplevs nästa morgon som jag knappt besökt sängen. Jag har lärt mig att tolka mina känslor sedan barndomen. Det är oftast där allt grundläggs. Goda som dåliga. Jag är oerhört tacksam för de goda som jag tillägnat mig för de stärker min tillvaro.
Redan i mitten på -70-talet upplevde jag att något inte stämde överens med människors hälsa och välbefinnande. Sjukvårdsresurserna gick framförallt till äldre människor. Vi anade föga vad som komma skulle med 80-talets livsstilsbesvär och arbetsmarknadens inbillningssjuka stora antal människor. De flesta av dem blev förtidspensionerade p.g.a belastningsbesvär, oftast orsakade av monotona arbeten, och utan inflytande till förändring för den enskilde. Vår ekonomi lider idag mer än någonsin av detta kostnadstryck. Dessutom stiger antalet förtidspensionerade och de blir dessutom allt yngre. Tragiskt för den enskilde och en katastrof för samhället i stort.
I vår globaliserade värld så har förändringarna varit så stora och så snabba att den enskilde inte riktigt hunnit med. Roller, uppgifter och ansvar såg annorlunda ut förr och sedan några decennier har stora krav på snabba omställningar hos individen medfört identitetsproblem och ohälsa, och vi har fått åkommor som ser annorlunda ut än de gamla infektionssjukdomarna som man inom vården med ett patogent synsätt utbildat människor för. Är strategierna idag de rätta för att komma till rätta med dessa gigantiska problem?
Hur klarar man av alla dessa tillitssjukdomar som nu stiger fram i ljuset? Där den svåra balansgången på livets olika arenor kräver andra kompetenser än förr?! Andra kallar dem för livsstilsbesvär och menar att vår tids ohälsotal bygger på dessa sjukdomar som berör cirkulations- och rörelseapparaten men även cancerogena sjukdomar. Fler anger även att dessa orsaker även finns med bland de ökande ämnesomsättningssjukdomarna och bland demens och Parkinsonsymptomen??!!. Var har allt sin rot?
Jag menar att detta snarast har sin grund i vår inställning till livet i stort. Var föds dessa vanor och denna stil? Är det så att vi får sådana barn som vi förtjänar? Att barn gör som vi gör och inte som vi säger? Är det så att vi får sådana medarbetare som vi förtjänar på våra arbetsplatser? Att de uppträder som vi gör och inte som ledare och chefer säger att vi skall uppträda och hantera våra uppgifter? Är det så att våra beslutsfattare och politiker får sådana medborgare som de förtjänar? Att de uppträder på ett sådant sätt så att man tappar all respekt och känner att deras syn inte berör oss?
Varför beslöts 1842 om obligatorisk7-årig folkskola och att barn skulle börja anträda skolan vid just 7-års ålder? Folkbildningens betydelse förstår vi. Att prästen fick uppgiften kanske än mer. Att platsen oftast blev kyrkbacken samtidigt som befolkningen var agrar tvingade alla barn att ta sig långa sträckor till skolan. Därför beslöt man att just 7-årsgränsen var viktig med ordalydelsen: - Vid 7 års ålder har alla barn fått tillräckligt långa ben för att kunna tillryggalägga en sträcka om en mil i hvardera riktningen hvar dag”, står det i den gamla skolstadgan. Alla steg upp vid mjölkningen och gav sig i väg. Kraftfulla barn som i dag skulle betraktas som snarast undernärda i förhållande till dagens stora skaror av ungdomar med infallande knän, gamnackar, putande hängande magar och krummad rygg.
Jag ser tillbaka på min egen skolgång. Hur vi var med i alla skolmästerskap. Där skolans idrottsförening hade ett stort inflytande med starkt stöd från jympalärarna. Hur vi varje rast spelade boll eller tävlade vid gropen. Det fanns en annan syn som inte tillämpas idag.
När jag på 50-60-talet gick i skola så var vi inte tillåtna att cykla till skolan om vi inte hade mer än 3 km att tillryggalägga. Än mindre att ta bussen. Vid 6 km fick vi betala den själva och vid 10 km betalade kommunen busskortet. På den tiden var det bara 1% av alla pojkar som inte klarade värnpliktsmönstringen p.g.a fysisk arbetsoförmåga. Samma siffra var 1973 13%, 1995 35% och nu drygt 10 år senare så klarar inte hälften av vår ungdomar detta. Idag ser vi inga spontanaktiviteter längre. Inga barn med bara överkroppar som spelar fotboll medan det andra laget har tröjor. Man skäms för sina kroppar.
Varje år så förtidspensioneras 50-60000 människor och det blir allt vanligare ner i unga åldrar. Oftast med belastningsbesvär och utmattningsdepressioner. Har allt detta ett samband?
Varför har man dragit ner på gymnastikämnet till nivån att det är frivilligt på gymnasienivå? Varför har man oftast bara 2 timmar på låg mellan och högstadium? Vad gör banen när de slutar skolan om dagarna? Finns läxstöd och aktiviteter? Hur ser skolmaten ut och formerna runt den? Hur ser en skolgård ut och hur värderas skolmiljön? Har skolan någon hälsopolicy? Uppträder lärarna som förebilder för eleverna i avseende hälsa? Hur ser skolans ledning på dessa frågor? Hur tar framför allt föräldrarna sitt ansvar för barnens hälsa och utveckling? Varför inte föra in ämnet Hälsa och Livsstilskompetens på schemat snarare än idrott och hälsa som fortfarande står för bollspel mm? Livsstilsanalfabetismen är gigantisk. Frågorna är oändliga och har engagerat mig under lång tid. I min nästa lilla tankeutvikare så kommer jag med några förslag.
Det är skönt att bejaka trötthet och få gå till sängs och sova ut efter en ansträngande dag. Efter hårt fysiskt arbete sover man djupt och lagom länge, medan jag själv oftast upplever att en stressig och fysiskt
passiv dag som kanske avlutas med en stunds slött TV-tittande, snarast upplevs nästa morgon som jag knappt besökt sängen. Jag har lärt mig att tolka mina känslor sedan barndomen. Det är oftast där allt grundläggs. Goda som dåliga. Jag är oerhört tacksam för de goda som jag tillägnat mig för de stärker min tillvaro.
Redan i mitten på -70-talet upplevde jag att något inte stämde överens med människors hälsa och välbefinnande. Sjukvårdsresurserna gick framförallt till äldre människor. Vi anade föga vad som komma skulle med 80-talets livsstilsbesvär och arbetsmarknadens inbillningssjuka stora antal människor. De flesta av dem blev förtidspensionerade p.g.a belastningsbesvär, oftast orsakade av monotona arbeten, och utan inflytande till förändring för den enskilde. Vår ekonomi lider idag mer än någonsin av detta kostnadstryck. Dessutom stiger antalet förtidspensionerade och de blir dessutom allt yngre. Tragiskt för den enskilde och en katastrof för samhället i stort.
I vår globaliserade värld så har förändringarna varit så stora och så snabba att den enskilde inte riktigt hunnit med. Roller, uppgifter och ansvar såg annorlunda ut förr och sedan några decennier har stora krav på snabba omställningar hos individen medfört identitetsproblem och ohälsa, och vi har fått åkommor som ser annorlunda ut än de gamla infektionssjukdomarna som man inom vården med ett patogent synsätt utbildat människor för. Är strategierna idag de rätta för att komma till rätta med dessa gigantiska problem?
Hur klarar man av alla dessa tillitssjukdomar som nu stiger fram i ljuset? Där den svåra balansgången på livets olika arenor kräver andra kompetenser än förr?! Andra kallar dem för livsstilsbesvär och menar att vår tids ohälsotal bygger på dessa sjukdomar som berör cirkulations- och rörelseapparaten men även cancerogena sjukdomar. Fler anger även att dessa orsaker även finns med bland de ökande ämnesomsättningssjukdomarna och bland demens och Parkinsonsymptomen??!!. Var har allt sin rot?
Jag menar att detta snarast har sin grund i vår inställning till livet i stort. Var föds dessa vanor och denna stil? Är det så att vi får sådana barn som vi förtjänar? Att barn gör som vi gör och inte som vi säger? Är det så att vi får sådana medarbetare som vi förtjänar på våra arbetsplatser? Att de uppträder som vi gör och inte som ledare och chefer säger att vi skall uppträda och hantera våra uppgifter? Är det så att våra beslutsfattare och politiker får sådana medborgare som de förtjänar? Att de uppträder på ett sådant sätt så att man tappar all respekt och känner att deras syn inte berör oss?
Varför beslöts 1842 om obligatorisk7-årig folkskola och att barn skulle börja anträda skolan vid just 7-års ålder? Folkbildningens betydelse förstår vi. Att prästen fick uppgiften kanske än mer. Att platsen oftast blev kyrkbacken samtidigt som befolkningen var agrar tvingade alla barn att ta sig långa sträckor till skolan. Därför beslöt man att just 7-årsgränsen var viktig med ordalydelsen: - Vid 7 års ålder har alla barn fått tillräckligt långa ben för att kunna tillryggalägga en sträcka om en mil i hvardera riktningen hvar dag”, står det i den gamla skolstadgan. Alla steg upp vid mjölkningen och gav sig i väg. Kraftfulla barn som i dag skulle betraktas som snarast undernärda i förhållande till dagens stora skaror av ungdomar med infallande knän, gamnackar, putande hängande magar och krummad rygg.
Jag ser tillbaka på min egen skolgång. Hur vi var med i alla skolmästerskap. Där skolans idrottsförening hade ett stort inflytande med starkt stöd från jympalärarna. Hur vi varje rast spelade boll eller tävlade vid gropen. Det fanns en annan syn som inte tillämpas idag.
När jag på 50-60-talet gick i skola så var vi inte tillåtna att cykla till skolan om vi inte hade mer än 3 km att tillryggalägga. Än mindre att ta bussen. Vid 6 km fick vi betala den själva och vid 10 km betalade kommunen busskortet. På den tiden var det bara 1% av alla pojkar som inte klarade värnpliktsmönstringen p.g.a fysisk arbetsoförmåga. Samma siffra var 1973 13%, 1995 35% och nu drygt 10 år senare så klarar inte hälften av vår ungdomar detta. Idag ser vi inga spontanaktiviteter längre. Inga barn med bara överkroppar som spelar fotboll medan det andra laget har tröjor. Man skäms för sina kroppar.
Varje år så förtidspensioneras 50-60000 människor och det blir allt vanligare ner i unga åldrar. Oftast med belastningsbesvär och utmattningsdepressioner. Har allt detta ett samband?
Varför har man dragit ner på gymnastikämnet till nivån att det är frivilligt på gymnasienivå? Varför har man oftast bara 2 timmar på låg mellan och högstadium? Vad gör banen när de slutar skolan om dagarna? Finns läxstöd och aktiviteter? Hur ser skolmaten ut och formerna runt den? Hur ser en skolgård ut och hur värderas skolmiljön? Har skolan någon hälsopolicy? Uppträder lärarna som förebilder för eleverna i avseende hälsa? Hur ser skolans ledning på dessa frågor? Hur tar framför allt föräldrarna sitt ansvar för barnens hälsa och utveckling? Varför inte föra in ämnet Hälsa och Livsstilskompetens på schemat snarare än idrott och hälsa som fortfarande står för bollspel mm? Livsstilsanalfabetismen är gigantisk. Frågorna är oändliga och har engagerat mig under lång tid. I min nästa lilla tankeutvikare så kommer jag med några förslag.