Om jag ödmjukt ber dig lyssna och du svarar: javisst vill jag det! Och när jag har kommit en bit med några stavelser, kanske några meningar, då kommer du med goda råd. Då har du inte gjort det jag bad dig om. När jag ber dig lyssna börjar du förklara värför jag inte ska känna det jag känner. Det är en kränkning. Du trampar på mina känslor. Jag bad dig endast att lyssna, men du tycker att du måste göra nåt at det. Då sviker du mig. Låter det underligt? Jag menar att jag har bett så många böner. Det känns bättre att berätta för dina öron. Om du nu verkligen vill höra på just Mig. För livet är inte stumt. Livet ger mig många goda råd och erfarenheter . Det bästa av allt är att jag blir uppmuntrad att göra saker självständigt. Mitt värsta problem är när jag dricker eller är nedstämd och glömmer bort vad det egentligen var jag skulle göra. Om du nu vill prata så får du vänta lite, för just nu pratar jag. Och när du pratar så lovar jag dig att vara tyst och lyssna.