Så, nu har alla hjärtans dag varit här och passerat. "Firade" den med att börja få lite struktur på min artikel på labbet och slipa ett furugolv på kvällen. Va roligare förr, när man skickade/fick rosor till/från hemliga flörtar i skolan. Vi pratade t o m om att återinföra det på labbet jag är på nu och be nån gå och dela ut. Vore väldigt roligt. Nästa år kanske. Ännu roligare hade varit att införa det på sjukhuset bland personalen men då hade det väl blivit sammanbrott av intriger och skvaller blanda alla läkare och sjuksyrror. :)Fick lite deja vu (lite halvbra film faktiskt btw, såg den nyligen) tidigare när jag skulle slipa golvet. Har inte använt den slipmaskinen sen september när jag slipade däck på båten. Den gången slutade med ett djupt hack i knät, 5 taffliga stygn av en läkarkandidat på KS-akuten och en antibiotika-kur i tio dar. Men de kände åtminstone igen mig sen jag själv nyss hade varit kandis där. När syrran till slut fattat att jag var där som patient fick jag gå före i VIP-kön. Bättre än medlemskort på Sture kompaniet :). Sen gick jag själv neurologi-kursen just då så jag haltade runt där på mottagningar och avdelningsplaceringar inte helt olik patienterna i ett par veckor. :) Men å andra sidan får jag sällan skådad uppföljning. Träffar killen som sydde mig med jämna mellanrum eftersom han går en termin under mig. Frågar alltid hur det gått och om det fortfarande känns bra. Han kommer ju alltid minnas mig eftersom det va hans första stygn han fick sätta i en människa och inte i en grisfot eller nåt annat vi brukar få öva på. Mina första stygn förresten va på en cyklist som blivit påkörd. Det blev i all stress och lite improviserat i en liten sluss i väntan på skallröntgen. Och i vanlig ordning mår patienten bäst av att inte veta att det skulle bli debut. Tur att duken täckte ansiktet så han inte såg hur nervös jag måste sett ut. :)PS. Undra om Mr KKK i bilden klarade sig på den akuten?