Egentligen har vi nog ingen aning - vi tror att vi vet vad vi gör i vardagen, vi tror att vi känner våra mål och anledningar. Fejar ytorna med svinto och glasputs till nagelbanden blöder, förlorar oss i spegelbilderna. Det innersta ser vi bara svaga konturer av, och ändå är vi helt i händerna på det. Utlämnade. Oförmögen att ta mig upp ur sängen idag, kom inte iväg till sjukhuset som jag borde för att lära mig saker. Vad vet väl jag om de egentliga orsakerna? Gårdagens komplicerade kejsarsnitt eller (dagdrömmar om) morgondagens frihet?