Alla omärkta trådar blir till ett trassel - världen och alla våra ord miner handlingar tystnader: omöjligt att genomskåda eller överblicka. Vart för oss detta? Till uppgivenhetens omedelbara krav på egen tillfredsställelse, eller till myrornas sammansvetsade dröm om ett torn av barr? Är vi förmögna att ta emot ögonblick av möjligheter med obestämbara konsekvenser?Sammanbundna med andra ögon öron axlar höfter kärlekar sorger fötter tånaglar vi inte ens kan sammanfatta till ett namn. Beroende av. Behöver vi egentligen anledningar? Ödmjuk acceptans, och en varm tanke till alla.