Jag sitter på cykeln in till stan. Nej inte från Mariefred utan från Danderyd där jag sovit över hos min äldste kompis Gunnar. Vi har på kvällen hunnit diskutera F&S moraliska och juridiska övergrepp på mina ideella upphovsrätter. Halt och kallt. 8 minus, sadelvärmare och långkalsonger håller kylan på avstånd, men den biter i kinderna. Dom knappa 40 minuterna till Skeppsbron innebär att jag når kontoret genomsvettig. En snabb dusch, ombyte och sedan bär det av till tingsrätten. Men fortfarande snurrar tankarna och känslorna som sedan ganska många år ständigt förföljer mig. Längtan är mig nästan övermäktig. Men vill jag påpeka – jag är inte ett dyft bitter, men en viss sorg och besvikelse kanske finns gömd djupt ner i min själ.
Nu idag skall jag äntligen få en möjlighet att träffa människorna som representerar organisationen som kränkt mig under så lång tid..
Möter Anna Klingspor och Anna Öster tillsammans med deras takt- och respektlöse jurist Olof Thoren. Nu har de infunnit sig till förlikningsförhandlingar. Jag är kolugn och närvarande. Det skall bli oerhört spännande att få delta i en debatt vars form jag är osäker på.
Min naiva uppfattning ”att ha rätt” är inte samma sak som ”att få rätt” har jag redan erfaret hunnit konstatera.
Men jag är här för att erbjuda dem nåd och försoning. Jag vet att jag inte kan avtvinga människor en förmåga som de inte förfogar över. Saknar de den emotionella och sociala förmågan, och därför inte hunnit utveckla en moralisk och etisk grund att stå på – hur skall jag då kunna avkräva dem den upprättelse jag har förhoppningar om? Jag måste kort sagt förlåta dem, men bara om jag äger det ärliga uppsåtet – och det måste komma innefrån. Ja, svarar min inre röst – jag upplever att jag kan erbjuda dem den nåden!
Ja hur gick det frågar ni er kanske? Jag kan bara konstatera att F&S rörelsen företräds med andra värderingar och en annorlunda filosofi än den jag med en nära omgivning gav uttryck för vid starten för 30 år sedan. Förlikningsförhandlingarna är nu ajournerade till den 6 mars. Avslutningen på dagen var händelserik och vi skiljdes i bästa sämja och jag kände stark respekt för min motpart, deras syn och förhållningssätt till trots.
Jag tog tillfället i akt att avsluta arbetsdagen och ha ett möte med mig själv. I sista sekund hann jag ner på 16.30 passet. Medeljympa och jag flöt bort med mina egna tankar och känslor som jag är så van vid men som samtidigt sällan uppvisar monotonitet utan är mångsidigt omväxlande. Idag var det inget ”Pulstrassel” utan snarare den traditionella intervallträningen där jag existentiellt kunde försjunka i mig själv. Vara en individ i kollektivet i denna vår självförverkligande tillvaro. Tack du härligt generöse jympaledare som älskar att få vara sedd och leva extrovert. Du bjuder verkligen på dig.