Solljuset tränger in mellan gardinerna och Gripsholmsviken ligger vit. Ett pudersnötäcke täcker isen och jag ser redan några morgontidiga pimplare och ett större gäng långfärdsskridskoåkare med pikar och ryggsäckar glida ut ur viken. Det är lördag.
Thomas och jag tittar på varandra och går beslutsamt till väga. Fruktsalladen står snabbt på bordet trots att vi känner oss stinna och lite baktunga från brakmiddagen på kvällen. Ryggsäckar med torra kläder, livlina och pik ligger klara, och med lite tunga steg tar vi ner oss till sjön.
Vi glider ut genom viken förbi Taxinge i riktning mot Södertälje men viker av vid Lövsta herrgård och tar oss upp mot Björkfjärden. Det sjunger och smäller i isen som är så lättåkt. Vindstilla och blå himmel och ödslig ligger fjärdarna för våra fötter.
- Var är alla människor tänker jag? Jagar dom röda prislappar i de varmt ombonade varuhusladorna, eller sitter de som klistrade framför dumburken och fascineras av alla världscupstävlingar och räknar hundradelar?
Mina halvt förfrusna tår sedan många år tillbaka gör sig påminda när jag tänker tillbaka på den härliga vinterhelgen.
Efter snart tre timmar glider vi in i Gripsholmsviken och ser på avstånd den vackra lilla mälaridylliska Mariefred teckna sig med slott och kyrktorn i väster. Svettiga och kanske redan lite hungriga kastar jag mig in i duschen och byter från kroppskultur till operakultur. Tänk att mat senare kan smaka så helt annorlunda efter kroppsarbete säger vi alla tre när vi njuter den sena lunchen.
Premiär för Shakespears Macbeth står på programmet. Stockholm ligger vit och flingorna dalar ner. Operaflärden möter mig redan i entreen med alla pälsar, och den festklädda publiken och den ena kända habituen efter den andra som passerar förbi. Cecilia som möter upp är oerhört elegant och vacker. Stegen som står uppställd i trappan förebådar olycka och frågan är berättigad.
Anslaget i pjäsen är våldsamt och en andlös spänning tar sin början som stegras allteftersom pjäsen fortsätter. I denna psykologiska thriller finns

allt. Psykopatparet och deras ärelystna behov av makt. Frågorna om skuld och hat, förbittran och sorg. De mångas förmåga att gripa sig an ofriheten och det utlösande nödvändiga våldet. Eller är det nödvändigt? Finns andra medel frågar jag mig och känner hela tiden anspelningen på liknande begångna oförrätter. Melankolin, sorgen, manipulationerna, våldet och alla de uttryck detta tar sig i accompanjemang till Verdis fantastiska verk, skapad i mitten på 1800-talet som målar innehållet så levande att man tvingas in i situationer som man känner illustrerar även nutidens oförrätter. Det skulle lika gärna kunna vara någon idag levande diktator som Putin eller Bush eller kanske än mer Slobodan Milosevic med sin manipulerande hustru, Serbiens diktator som skapade död och förintelse för ett decennium tillbaka på sitt Balkan.  Eller varför inte Ceausescu med hustru?
Macbeth är ett verk som har synonymer överallt och i alla tider, och jag kan inte annat än jämföra det med dagens diskussioner om moral och etik, makt och destruktivitet. Omtumlad kommer vi båda ut i vintermörkret som lyses upp av den fallande snön. Tar oss ner till Centralen, en härlig pratstund över ett glas vatten och jag får känslan att jag lever mer än någonsin. Andra sinnen, andra världar öppnar sig och gör mig sällskap hem på tåget. Många svar bär jag med mig ensam i natten och jag sover djupt.
Tack Cecilia för de dörrar du öppnade för mig!